Vi är inne på tredje veckan i rad med de här extrema temperaturerna som råder. Man höjer inte direkt på ögonbrynen när man kliver upp och kollar på termometern längre. För att vara lite av en gnällspik räcker det faktiskt med ett par dagar med riktigt kallt ute för att man ska bli less. Tre veckor.. Well.. Allt blir bara så mycket jobbigare, men konstigt nog vänjer man sig och anpassar sig bättre än man tror. Lite ovanligt måste det ändå vara att kölden håller i sig så många dagar i rad. Visst, det är ju ingen nyhet att det kan vara kallt i december, januari och februari. Men inte så här länge.

För att vara en optimist måste jag säga att det finns en solklar fördel med så här många minusgrader, nämligen naturen. Herre Jesus så vackert det blir ute när det är så här kallt! Om det inte vore med livet som insats skulle jag förmodligen vara ute och fota dygnet runt just nu. Vackra, vackra Norrland. Vackra, vackra Arjeplog!

Titta vad jag hittade vid bankomaten! Ett djupfryst lingon! Börjar bli riktigt less på den här kylan nu, men alla väderleksrapporter pekar mot att den kommer att fortsätta minst en vecka till. Det är sådana här dagar, när man önskar sig 20 minusgrader istället för
35, som man börjar fundera vart fan man bor egentligen. Och framför allt varför.

Det har varit riktigt kallt i Arjeplog idag. Kvicksilvret har krupit ned mot 30 minusgrader, och som oftast när det är så kallt är naturen lite extra vacker. Ljuset är väldigt speciellt så här års också. De här bilderna tog jag med telefonen från Galtis.

Efter gårdagens urladdningsinlägg kommer idag ett av det betydligt lugnare slaget. Hade en riktigt myskväll igår på Tant Sveas café med ett gäng kompisar från Arvidsjaur. Det blev lite drygt tre timmar med alldeles för många koppar kaffe och tjuvstart på luciafirandet med Sandbackaskolans luciatåg. I brist på sömnighet efter det massiva koffeinintaget låg jag i natt och bläddrade igenom hela mitt bildarkiv från sedan jag började jobba som journalist. Det sträcker sig nästan tre år tillbaka i tiden och är mycket varierande. Det är nästan så jag knappt själv förstår hur mycket jag hunnit vara med om.

Här finns dåliga bilder, bättre bilder, bra bilder, kreativa vinklar, pang-på-vinklar, ögonblicksbilder, bränder, höstbilder, vårbilder, sommarbilder, vinterbilder och inte minst ansikten.

Här kommer tre av mina favoriter. Tre väldigt olika bilder, men som på något vis talar till mig.

1. Samepojken. Mikaelihelgen firades med bland annat en tävling i lassokastning. Den här pojken vann sin klass – den yngsta – om jag inte missminner mig.

2. Tankbilsbranden. Ett av de mer pulshöjande jobb jag varit på. På väg till olycksplatsen kunde jag se en stor svart rökpelare resa sig upp i luften ovanför där tankbilen stod. Värmestrålningen var enorm, även fast jag stod en bra bit ifrån när jag tog bilden.

3. Mannen med cykeln. Ibland ser man bara människor som man måste fotografera. Den här bilden tycker jag ser äldre ut än vad den är tack vare markisen och den svarta gatlyktan. Han stod där med sin cykel och betraktade sin omgivning i säkert 15 minuter innan han begav sig vidare. Vem är han? Vad tänkte han på? Vart var han på väg?

Laponias nya nattklubb öppnade igår. Snacka om magisk förvandling! Tidigare en mörk, trång grotta med heltäckningsmatta (!!). Idag superfräsch, ljus och modern med högt i tak. Precis vad Arvidsjaur behövde! Tummen upp för det!

Min skäggväxt är lite gles, men man vill ju ändå visa sitt stöd till Movember så här kommer mitt bidrag!

Bilden är tagen av den fabulösa Veronica Fjellström, som även står för fotot i min header. Det var när vi precis hade kommit hem från Thailand i december förra året. Behöver jag säga att jag saknar solbrännan? Å HÅRET!

Ni vet ju med vilken ångest jag brukar prata om frisörer i allmänhet. Igår bokade jag en klipptid, ytterst motvilligt. Idag klippte jag mig. Och vet ni vad! Det gick bra! Här är bildbeviset på den överlevande:

Tänk att en situation kan bli så vacker, både visuellt och auditivt. Ibland får jag uppdrag inom mitt jobb som verkligen sätter guldkant på min tillvaro.

Ikväll har jag lyssnat till avskedskonserten Petter Sundkvist höll med Norrbottens Kammarorkester. ”Maestro vänder blad”. Jag önskar bara att mina öron var mer klassiskt tränade, men jag vet fortfarande att uppskatta den typen av musik. När jag skriver längre reportage behöver jag ofta något att lyssna på i bakgrunden som för att inspirera och trigga den kreativa sidan av mig. Problemet är dock att jag har extremt svårt att skriva till musik där någon sjunger. Det gör att jag distraheras och kommer av mig. Jag behöver akustisk musik, eller bara instrumentala versioner. Därför har jag en mapp på min Spotify som heter ”arbete”. Den är fylld med klassiska stycken som inspirerar mig. Det är kanske därför jag också fann mig själv trollbunden i Arvidsjaurs kyrka ikväll. I en av världens bästa konserthallar, som Sundkvist själv uttryckte det, och jag är beredd att hålla med.

Kolla bara!

Arjeplog var så hisnande vackert idag. När solen börjat gå ned såg det ut som frosten på träden var självlysande. Helt magiskt! Jag har nog aldrig sett så mycket frost på en och samma gång. Som små konstverk, estetiskt fulländade. Naturligt vackert.