Och säg den olycka som kommer ensam. I förra inlägget skrev jag att ”det är som att gruva sig för tandläkaren”. Som om det inte var nog med nervskak igår har jag fått boka en akuttid på folktandvården i Kalix idag. En visdomstand gör ont så förbannat, antagligen någon matrest som fastnat under tandköttet. Tänk om jag bara kunde ta mod till mig och be någon vänlig själ dra ut den, men nej. Aldrig i livet. Jag har hellre ont och inflammerat tandkött i flera år än att tvingas sätta mig själv i en situation där man blandar sprutor och tandkött. Det är inte okej.

Idag är det för övrigt fredag och jag grubblar fortfarande över om jag ska åka hem eller stanna i Kalix. Du kanske har en bra idé på vad jag kan hitta på i helgen när gubben är i storstan?

Ny skjorta och nya örhängen och vid hyffsat gott mod trots tandläkarskräcken.

Jag har problem. Som ni kanske sett på tidigare bilder har jag numera en ståtlig lugg som pryder min panna. Hur mycket jag än älskar den har den egentligen orsakat fler problem än vad den skänkt mig glädje.

Så här är det; hårsituationen som sådan har varit kaotisk sedan Kretaresan i augusti. Där tvättade jag ju håret minst en gång per dag och missbrukade balsam för att inte barret skulle torka ut helt. Någonstans där vande sig mitt hår med att bli sinnessjukt återfuktat. Idag törs jag knappt använda balsam när luggen blir fet på en endaste gång, problemet sitter bara i att då blir resten av håret statiskt så inni bomben och omöjligt att hantera.

Dessutom har jag börjat tixa på med luggen såpass att det nästan känns jobbigt att ha den utsläppt. Jag sitter och pillar med den 24/7 och det bidrar inte precis till att den ska hålla sig ren och fin.

Vilka problem jag har. Har ni något bra förslag till hur jag löser detta skulle jag vara er evigt tacksam om ni ville dela med er av knepen.

Color of the day. Ur Depends höstfärger.

Ambitiös som få klev jag upp i vanlig tid i morse. Halv 8 gick reväljen och klockan 8.00 satt jag vid matsalsbordet och åt riskgrynsgröt. Mattanten hade uppfyllt min önskning och jag tänkte för mitt liv inte missa den frukosten. Så vansinnigt gott det kan vara!

Nåväl. Det blev ju ingen intervju bokad igår, så jag tänkte att det var lika bra att kliva upp tidigt och få allt överstökat. Jaha. När jag får tag i mannen så har inte han tid förrän 17.00. Typiskt. Vad har jag gjort idag då? Egentligen ingenting. Jag har spelat Betapet ett x antal vändor och blivit arg för att jag förlorat.

När klockan väl var på väg att närma sig 17 knatade jag iväg mot bandyrinken i Kalix. Snålblåst nå jävluskt. Väl där är jag 25 minuter tidig och får stå ute och frysa tills killen dyker upp. Och sen visar det sig att han kör korta och koncisa svar i sann Kalixanda. Han var definitivt inte otrevlig, men om man ska skriva ett reportage behöver man lite längre, utförligare och förklarande svar. Gärna beskrivande och med känsla. Så blev det inte. Självklart. Det är bara för att det är sportvecka.

Jag skyller allt på sporten och småtjurar lite. Måste försöka få ihop det här på något vis, frågan är bara hur.

Höstfina naglar. Skönt att de vuxit ut igen!
Ett nyförvärv i min nagellackssamling. Depend nr 176.

We are family! I’ve got all my sisters with me!
Inte riktigt alla, men nästan.

Mina provbågar från Favooptic är här och jag är som ett barn på julafton. Tänk att det kan vara nästan lika kul som skor! Besöket hos optikern var alltså inte helt omotiverat. Eller, ja, eftersom jag aldrig bara kan vara som alla andra så är det bara mitt högra öga som behöver glasögon. Men någon monockel kommer ni aldrig se mig i så det får bli brillor.

Jag tror att jag har bestämt mig för ett par bågar, men när det är definitivt bestämt ska ni få se bildbevis på glasögonormen. (lustigt ord förresten. typ vadå? det är som att säga peruksvin. och det går ju inte.)

I veckan är det sociala reportage som står på schemat. Jag försöker tänka så det knakar för att komma på en lämplig person eller familj att intervjua. Det går sådär. I morgon blir det studiebesök på Haparandafängelset (anstalten?) och det ser jag fram emot. Spännande avbrott i en annars så vanlig tisdag.

Jag har nyss petat i mig en sinnessjukt god hemmagjord grekisk sallad. Nu ska jag mööööörg. :)

Va sägs om dessa?

Nej, vi var inte fulla och Ja, det finns en förklaring. Filmettorna på folkhögskolan skulle spela in en musikvideo, och som alltid hade dom problem med att hitta statister. Hjälpsamma och trevliga som vi alltid är ställde vi givetvis upp. Det är sådana här stunder jag kommer att minnas när jag minns tillbaka på tiden i Kalix.

Åh. Herre. Gud. Den där träningsvärken som jag redogjorde för i förra inlägget – glöm den. När man håller sig in i det sista för att gå på toaletten och nästan får göra behovet rakt i brallan för att slippa nedstigningen till ringen, då vet man att man inte rört sig på en månad. Alltså ni vet när det gör så ont i både låren och rumpan så att man måste hålla i sig i toalettringen och använda armarna som hävstång för att ens klara av att sätta sig. Då är det fanimej allvarligt.

De brukar väl säga att värken är som värst två eller tre dagar efter träningen, men det här är inte roligt längre!

Ja och den där fantomluggen kanske jag måste redogöra för också. När jag och Sofia satt och glodde på Idol så blev jag ytterst tvärless på min ganska så nyklippta pannlugg. Jag trivs jättebra i den, det är inte det. Men när luggen inte är så där nytvättat fräsch och ofet så känns livet inte lika roligt längre. Jag brukar inte ha problem med fett hår, men av någon anledning så blir luggen fet från början när jag nyligen klippt mig. Kanske handlar det om en acklimatiseringsperiod.

Nå, i alla fall. Där jag låg i soffan och plirade fram mellan luggstriporna så kände jag plötsligt en stark vilja av att vilja få bort den ur ansiktet. Som alla hårfagra typer vet så är hårnålen guds gåva till människan och har räddat fler liv än bara mitt. Jag nålade upp luggen och fortsatte TV-tittandet med klarare blick. Men döm om min förvåning när det fortfarande kändes som att luggen låg där och irriterade. Jag fick känna flera gånger för att förvissa mig om att den inte fallit ned igen. Därav fantomluggen.

Förresten så kanske det är på sin plats nu att visa hur jag ser ut i min lugg, nu när vi liks pratar om den.

Let the sun refuse to shine
It won’t be long before the days are brighter
If every step’s an uphill climb
carry on until they feel much lighter
For all the clouds up in the sky
For all the teardrops in our eyes

It can get only get better
Be still my heart
It can only get better
We’ve come this far
It can only get better
I know it hurts
For what it’s worth
It can only get better

If he should ever come our way
Dry the tears and look somewhere above him
Might be easier to say than to do
But just pretend that you no longer love him
When your back’s against the ropes
When you miss someone the most