Nog är han kul ibland våran Torsten. Han älskar julgranen och kan sitta och titta förundrat på den långa stunder. Sen springer han iväg i fullt fart och piper till. :)

Och ibland ser han lite skotercross.

Det har fallit någon centimeter snö under natten, och vips blev det evinnerliga svarta krispigt vitt. Jag älskar sådana här dagar. De påminner en om att allting har ett slut, så även vintern, även om den just gjort sitt intåg.

Ett litet hopp tändes i mig.

Det här är en sådan där typisk dag man inte vill göra annat än att leva.

Tillbaka på brottsplatsen. Arjeplog är sig likt, fast med mindre snö än vad jag hade förväntat mig. Ingen, för att vara exakt. Jag är redo för vintern, låt snön falla!

Idag blev det en timmas zumba och en halvtimma på löpbandet. Som bara för att markera att en ny tid är här: den nyttiga och pigga. Drog till med ett gymkort på hotellet när jag ändå var igång. Jag har ju helt nya löparskor och i garderoben gör dem sannerligen ingen nytta.

Så nu var jag igång. Nu gäller det bara fortsätta motivera sig. Nytt träningslinne har jag också, köpt i Thailand.

Thailands svar på svensk pyttipanna lämnar mig aldrig besviken. En fantastisk lunch på ett fantastiskt ställe, näst sista dagen under solen. Tur att det blåser, för idag är det VARMT!

Tänk om mitt jobb kunde ha ett kontor i Thailand. Jag skulle lätt kunna se mig själv liggandes i samma soffa i skuggan som jag ligger i nu, men med en laptop på magen. Dock skulle väl tidsskillnaden, och inte minst avståndet inte vara helt optimalt för att skriva arjeplogs lokala nyheter. Vi pratar inte hundra mil, det är mer än 800 mil hem. Men ändå. Det skulle vara sjukt trivsamt att kunna variera miljön lite, och det finns ganska mycket man kan uträtta per telefon…

Jaja. Drömma kan man väl alltid få göra, men lite längtar jag ändå efter vintern. Det lär jag få äta upp att jag sagt.

Tre nätter kvar i detta förlovade land.

Puss å kram

Igår var det den 26 oktober. Den dagen för nio år sedan blev jag och Marcus ett par. Nästan 3300 dagar sedan, en tredjedel av mitt liv. Man hinner ganska mycket på nio år. Vi har rest, ätit goda middagar, sett en hel del tv, bråkat, varit ledsna, stöttat varandra, sett varandras bästa och sämsta sidor. Jag kan utan tvekan säga att det inte finns någon i hela världen som känner mig så bra som Marcus gör. Och det är förstås ömsesidigt, trots att det kanske gick lite snabbare för honom att lära känna mig när jag pratar dubbelt så mycket som han gör.

Jag kan tänka mig om 50 år när håren hunnit blivit gråa och spänsten försvunnit. Vi kommer förmodligen fortfarande att ligga och se på tv på kvällarna. Antagligen bråkar vi fortfarande om vem som ska bestämma när det är dags att sova. Och vet ni vad? Man vet att man hittat rätt när man efter nio år kan tänka sig att göra om samma sak i minst 50 år till.