Skithusen, eller toaletterna, här i Thailand är alltid ett helt äventyr att besöka. Man vet liksom aldrig vad man får. Ibland får man fundera en stund över hur man tänkt, andra gånger är det glasklart. Den värsta toa-upplevelsen hittills är nog dasset på restaurangen på Langkawi. Nöden har ingen lag, sägs det, och det stämmer väl visserligen. Men det finns också gränser för vad man klarar av att stå ut med när det trycker på.

Föreställ er ett utedass med en takhöjd där du inte kan stå rakt utan att ta med huvudet i taket. Föreställ er ett utedass i 40 plusgrader, och när du öppnar dörren ser så mycket spindelnät i taket att du inte törs fortsätta titta med risk för att upptäcka källan. Föreställ dig en brungul porslinsring med räfflor på sidorna där det är tänkt att du ska stå. Alltså ingen traditionell toalett där du sitter och gör dina behov – mer som ett hål i golvet. Föreställ dig lukten. Klaustrofobin. Där var jag, men så snabbt har jag aldrig någonsin uträttat mina behov någonsin. Något slags rekord, typ. Som ni märker har upplevelsen satt spår i mig.

Efter en stunds överläggande med mitt resesällskap har vi kommit fram till följande: det finns en dalande kravstege på toalettstandard och den går brant utför från första dagen. Ser ut ungefär som följer:

1. Man får inte använda hur mycket papper man vill. Jobbigt.

2. Man får inte spola ned pappret i toaletten.

3. Det finns inget toapapper. Man måste betala för det i ingången. För sent…

4. ”Svävaren”. Toalettringen är så äcklig att du måste stå på huk för att undvika eventuell klamydia.

5. Fasan när du inser att det inte finns någon toalettstol. Ett hål i golvet, varsågod och pricka.

6. Du kissar dig själv på foten.

Och sist men inte minst:

7. Svävaren på skakigt thaitåg utan papper och möjlighet att tvätta händerna. Kort och gott: håll dig.

Så, när jag öppnade dörren till den där restaurangtoaletten igår kväll var det med lättnad min blick möttes av detta. Märkligt hur man sänker sina krav på standard. Här var det ju i alla fall rent och fritt från ohyra! :)

Den här godingen är en av flera anledningar till att vi åker till en och samma strand varje dag. Mickey! Visst är hon bedårande? Som en stor boll av päls som bara vill gosa. :)

Inledde morgonen med att förlänga våra visum sju dagar. Kommer man in land- eller sjöväg till Thailand får man bara 14 dagars visum, om man flyger in får man en månad. Det är för att få bukt med utlänningar som kommer in och jobbar i Thailand. Besöket på immigration var… intressant. När man är van vid hundra regler innan man har rätt passfoto Sverige, då blir man chockad över hur det fungerar här. Men nu vistas vi i alla fall legalt i landet tills vår hemresa nästa lördag.

Dagen på stranden avrundade jag och Lotta med det mastigaste mellanmålet på länge. Det blev pannkakor med glass och stekta bananer, och en milkshake. Är det semester så är det. :) Börjar dock längta efter att röra på mig igen, så det blir nog en del gym för mig framöver. Känns bra! Men först ska jag avsluta min drink. Och middagen ikväll. Och fruktdrinken på stranden i morgon. Och.. Haha. Ja, ni fattar.

Jag har haft en riktigt jag-dag idag och skämt bort mig med ett i thaimått mätt svindyrt frisörbesök. Vad som var tänkt att bli bara en toppning för max 50 svenska kronor blev till slut en mega deluxe inpackning, klippning och föning. Kalaset slutade på drygt 200 kronor, en saftig summa här om man tänker på att du kan få en lunch för 10-12 kronor. Nåja, mitt hår behövde uppenbarligen tas om hand, och jag har ju inte jobbat i över ett år för att komma hit också snåla. På måndag blir det mer pyssel med håret, men vad det blir avslöjar jag inte än. :)

Min frisör undrade förresten hur länge jag varit i Thailand, med tanke på min hudfärg. Hon ville se hur jag såg ut vit, så jag visade henne en bild och fick ett stort ”ooooh” till reaktion. Thailändarna tycker verkligen att vi likbleka européer är det finaste som finns, och kan inte förstå hur vi kan vilja bli bruna helt frivilligt. :)

Ja, och lite extra roligt blev det så här på kvällskvisten när vi fick veta att vi blivit farbror och plastfaster (egentligen kallas det väl inte faster alls, men vi gör det) igen. Emma och Patrik har fått en liten tjej!

Ja, å tidningen köpte jag bara för att jag blev så sugen på att läsa om världen. Arbetsskadad… Kungen av Thailand fyllde 85 år igår, och han är som bekant dyrkad av mer eller mindre hela befolkningen. Halva tidningen var vigd till fina, positiva artiklar om honom och om folk som bara sa bra saker. Vår kung kan nog bara drömma om den typen av publicitet, men så har vi ju pressfrihet i Sverige också.

Vår resväg i korta drag. Först flyg från Luleå till Stockholm. Sedan Stockholm – Helsingfors – Singapore. Efter ett par nätter där blev det flyg till Kuala Lumpur där vi stannade tre nätter. En natt i Georgetown, en på ön Pangkor, speedboat till en annan ö som heter Langkawi. Där stannade vi tre nätter. Vidare med speedboat till Koh Lipe, vi passerade alltså gränsen till Thailand sjövägen. Efter två nätter på Koh Lipe tog vi speedboat till fastlandet, minibuss till Hat Yai och nattåget upp till Hua Hin längs kusten.

Undra hur många mil vi färdats när vi väl är hemma i Arjeplog igen? Det borde bli rätt många. Ska ta reda på det nån dag!

Det är svåra, livsavgörande beslut som fattas om dagarna här i Hua Hin.

Då skulle jag kunna bli testpilot på solstolar. Bara resa runt och liksom ligga! Solstolen idag? Sådär. Minus för den inplastade madrassen. Förmodligen av hygienskäl, men tacksamheten av att få ligga på något mjukt övergick ganska snabbt i förtvivlan när handduken inte täckte mer än halva madrassen, och den delen som var utan handduk blev varm som en stekpanna. Het plast mot inoljade ben? Ingen hit.

Bilden på mig i stolen är tagen igår kväll på svärmor och svärfars veranda. De hungriga människorna i förkläden vet jag inget om. Haha, jo det vet jag visst. De blev serverade varsitt kit till middagen som serverades på rykande heta stenar. Skydd till kläderna när det sprättade flott åt alla håll och kanter.

Ett helt år har jag längtat efter dessa lätta små änglahänder. Men låt mig förklara.

I Sverige är det så pass dyrt med massage, så när man väl unnar sig en behandling har man antagligen dragit på sig en tio procents invaliditet från en månadslång nackspärr. Men inte i Thailand. Här kan man bli ompysslad från topp till tå för en spottstyver. Skyltar gastar i praktiskt taget vart enda gathörn – thai massage, oil massage, foot scrub, manicure. Och så vidare. Inget är dyrare än max 70 svenska kronor (idag 30 kronor), och då håller de på i minst en timma. Dessa kvinnor. Tålmodiga, sega, erfarna, noggranna. Inget lämnas åt slumpen. Fötterna tvättas noggrant, alla sandkorn borstas omsorgsfullt bort från hela kroppen. Vissa ber en bön innan behandlingen börjar med lätta små änglahänder. Eller, åtminstone ibland. Har man otur hamnar man i händerna på en bestämd, bastant donna och då kan den kommande timmen bli allt annat än njutfull.

Men just idag hade jag tur. Efter massagen var jag så avslappnad att jag inte trodde att benen skulle bära mig därifrån. Så långt från deadlines, klump i halsen, stress och rastlöshet. Semestern har gjort mig gott, med andra ord. Två veckor kvar nu, och jag försöker insupa varje sekund av vågskvalp och ljumna vindar för att kunna plocka fram minnena när vintern biter som allra hårdast.

Idag är det första advent, och i brist på adventsljusstake tager man vad man haver. Det blev fyra gin och tonic, isande kalla.

Skål!

Lite tyst på bloggen senaste dygnen. Det beror på att jag inte haft någon möjlighet till wifi. Detta har hänt:

Vi lämnade motvilligt Koh Lipe i förrgår vid lunchtid. Först speedboat till fastlandet, sedan minibuss till Hat Yai där tågstationen är och sist men inte minst en intressant tågresa under natten upp till Hua Hin. Tolv timmar tog det, och efter lottdragning fick jag och Macke åka första klass liggvagn medan de andra åkte andra klass med sängar längs mittgången. Vi hade egen kupé som liknade något från Sovjettiden. Nåja, så illa var det väl kanske inte.

Vi fick rena lakan, den godaste tågmaten jag någonsin ätit och roomservice. Standarden på svenska tåg är definitivt högre, men jag ångrar inte för en sekund att vi valde tåg istället för flyg. Dels var det billigt, vi betalade ungefär 800 svenska kronor för två personer och då ingick både speedboat och minibussen. Dels var det en häftig upplevelse. Det var mer eller mindre disco i restaurangvagnen, vi bjöd personalen på öl till deras stora förtjusning och vi som mer eller mindre var de enda européerna på tåget blev det stora samtalsämnet som alla tittade nyfiket på. :)

Nu är vi framme efter ha lagt många mil bakom oss. Här börjar semestern, skulle man väl kunna säga. Eller, visst har vi ju haft semester tidigare också, men det är nu de seriösa slapparveckorna är här. Igår hängde vi vid poolen, idag på stranden. Och bruna ben har jag börjat få också!