Bihålor. Vilket jävla påhitt! Ligger fortfarande i sängen trots att klockan är långt efter lunch, och jag tänker fan inte kliva upp på hela dagen. Jag gjorde en kraftansträngning i morse, det får räcka! Klädde på mig, klädde på Sune, lämnade på dagis, åkte på jobbet. Men när jag suttit där en stund med värk från överkäken och upp till hårfästet, varm och klibbig, fick jag bara inse att jag skulle göra lika mycket nytta på jobbet idag som hemma i sängen. 

Ibland måste man bara få ge upp. Jag är inte sjuk särskilt ofta, men när jag blir det så är det bihålorna som spökar i nio fall av tio. Har tänkt länge att jag borde söka hjälp för det, men då blir man frisk nån dag senare och glömmer hur illa det faktiskt kan bli. Hinner inte ens bli snorig så blir det tätt, och när det väl blivit tätt blir det inte särskilt roligt. Knaprar Rinexin men gillar inte biverkningarna som följer med det.. 

Jaja. Det kunde ha varit värre! Snart på benen igen. Snart. 

Det finns så mycket man inte vet eller är osäker på här i livet, så det gäller att verkligen njuta av stunderna när man verkligen är säker på sin sak. När man vågar tacka nej trots att tusentals andra hade tackat ja, för att det var någon annans dröm – inte din.

Ju äldre jag blir desto mindre behöver jag fundera över södra Sverige. På tåget ned till Kalmar förra veckan kände jag var enda mil i kroppen. För varje tågbyte tittade folk lite djupare i sina böcker, vagnarna föreföll tomma, trots att alla platser var upptagna. Jag hör inte hemma där, varken då, nu eller sen. Kul att vara på kurs, spännande att se något annat ibland. Men skulle det där kunna vara mitt hem? Det finns ett enkelt svar på den frågan och det är Nej. Stockholm lämnar alltid en besk och fadd eftersmak, hur roligt jag än kan ha haft. Stressen, det opersonliga. Man brukar ju säga att Norrland är kallt och kargt, men det är inget jämfört med hur ensam man kan känna sig i en tunnelbanevagn till bristningsgränsen fullpackad med människor som blir nervösa av blotta tanken på ögonkontakt eller något som helst bekräftande av varandras existens.

Det är inte jag, har aldrig varit jag och kommer aldrig att bli det heller.

Jag tackade nej till en chans att göra karriär i Stockholm för fem år sedan. Jag blev dumförklarad av många i samma bransch. ”Förstår du vad du tackar nej till?” Med facit i hand var det det mognaste beslutet jag fattat i hela mitt liv, och kanske kände jag mig själv bättre än vad jag trodde att jag gjorde. Chansen jag fick var en fantastisk möjlighet och hade säkerligen kunnat bli hur bra som helst. Om det hade varit min dröm, men det var det inte. Det var någon annans.

Tänk att ibland har man tur och hittar en instrumental version av en bra låt, som dessutom ligger precis i rätt tonläge för ens röst. Gud så roligt det är att sjunga!

Nu ska ni få en halvkort resumé över hur min tågresa gick. Tur att man inte gör det här så ofta, för det tog mig närmare ett dygn att komma över det jag precis ska berätta för er. Detta skrev jag söndag morgon efter att ha imundigat den dyraste jävla hotellfrukosten jag nånsin kommer äta. Jag åt naturligtvis det vanliga, men slopade det rostade brödet. Inte värt 200 kronor.

Okej, här kommer det:

Min plan var att låsa in väskorna på centralen under dagen så att jag skulle kunna springa obehindrat på stan. Men:

Tror ni jag kom ihåg att ta med mig öronproppar på tåget? Tror ni att damen i nedersta slafen i min kupé snarkade? Tror ni att jag nästan försov mig i morse pga inte utsövd för fem öre pga snarktant? Tror ni att jag i all hast glömde mitt kortetui i kupén innehållande VISA-kort, legitimation plus andra typiska bra-att-ha-saker en söndag när banken är stängd?

Fler frågor: hur många personer tror ni man behöver fråga på centralen om en förmånlig swishlösning, där jag swishar och det enda dom behöver göra ÄR ATT VARA SNÄLL MEDMÄNNISKA OCH TA UT PENGARNA ÅT MIG. Svaret på det är cirka 25 stycken innan man ger upp och inser mission impossible. Fick slutligen hjälp av en barndomskompis som visade sig bo typ granne med centralen precis den morgonen.

På lördag åker jag nattåget från Jörn till Stockholm. Lyckas jag pricka in värst snökaoset på 110 år i Stockholm? Naturligtvis! Jag är inte ens säker på om SJ tar sig till Stockholm, än mindre på att jag tar mig vidare med tåget till Kalmar. Jag har med andra ord en rätt så spännande resa framför mig, som kan sluta lite hur som helst. 

Ååååh vad jag hellre hade stannat hemma där man vet hur man skottar och plogar och att allround-däck inte duger till särskilt mycket. Men kursen som jag ska gå på Fojo, Det levande reportaget, lockar så pass att jag tar chansen. Det kan ju gå bra också. Elleeeeeer? 

Lördagen bjöd på vinterväder av magiska mått. Frost överallt som reflekterade solstrålarna den korta stund solen hade orkat kämpa sig ovanför horisonten. Krispigt. Det kändes riktigt kallt trots att det inte ens var tio minusgrader. Antar att det är för att man inte hunnit vänja sig vid kylan ännu! 

Vi samlades ett gäng uppe i Galtisstugan där vi lagade mat över elden. Inte så pjåkig utsikt, eller hur? ;)

Freeze! I’m ma Baker. Put your hands in the air and give me all your money. 

Jag har hunnit vara med om den del i tjänsten sedan jag började som lokalredaktör i Arjeplog. Lyckliga stunder, viktiga stunder. Mindre roliga stunder, som den idag; jag satt ihopkrupen på en sexhjuling i en skog jag aldrig satt min fot i. I och för sig ett område som är någorlunda bekant om man rör sig mer västerut, men just här var jag helt ny. Nya tallar, nya myrar. Och jag tänkte att av alla anledningar man kan ha att besöka en ny skog var det här den sista jag hade valt – om jag hade fått välja.

Jag var där av ungefär samma anledning som fjällräddningen, polisen och Västerbottens hemvärn. De sökte efter en man som försvunnit i måndags, misstänkt drunknad. Jag var där för att berätta om sökandet, men egentligen sökte ju jag med. Precis som med mannen som drunknade i Tjeggelvas för ungefär en månad sedan, eller mannen jag själv hittade i Hornavan för några år sedan. Det är omöjligt att vara på en plats där alla söker, utan att själv leta. Ett tecken på mänsklighet. Något som för mig närmare det jag skriver om, på gott och ont. För visst vore det väl underligt om jag kom från ett sådant jobb helt oberörd? I Arjeplog är alla någons kusin, någons dotra, någons pappa, någons kompis. Samma gäller för mig.

Skump skump. Jag frös trots underställ, byxor, täckbyxor, fleecejacka och dunjacka. En enda tanke i huvudet: Sekunder. Centimeter. Marginaler. Det är vad det kokas ned till ibland – skillnaden mellan att finnas och att inte finnas. Ett enda olyckligt beslut och det är över. Och hur jag än värjer mig från min empati, hur högt jag än håller garden, lyckas jag inte särskilt bra med att skaka av mig vad jag just varit med om som ett jobb i raden av många. Det var ett liv vi letade efter, och tack gode gud så finns det andra liv som vill leta. Som orkar. Andra liv med andra familjer som är mer lyckligt lottade idag.

Samma gamla Fia i flera olika skepnader. Jag älskar möjligheten att välja vem jag vill vara – vilken sida jag vill visa. Ibland vildmarksFia med fjällrävenbyxor och skitigt hår under en mössa, ibland kontorsFia med kavaj och höga klackar. Somliga dagar plockar jag fram en streetigare version av mig själv med trasiga jeans och sneakers. Faktum är att jag är alla dom där Fiorna och vägrar göra något aktivt val mellan dem! 

Mitt fullkomligt genialiska kartotek med garderobskombinationer har räddat livhanken på mig många gånger. När klädpaniken är som värst när man legat kvar liiiite för länge i sängen på morgonen är det snabbt löst genom att ögna igenom ett antal selfies och välja. Sen får man hoppas att just dom plaggen är rena och ligger lättillgängligt i garderoben, men det är en helt annat historia. Livet blir ju inte så spännande om man gör det alldeles för enkelt för sig. ;) 

Jag gjorde precis slut med min Snapchat. Känner mig som Maria Montazami utan sitt nude-läppstift: naken, rädd. Exposed. Haha nä, inte riktigt! Det är ganska skönt! 

Ett beslut som vuxit fram över tid. Jag började med att stänga av notiserna så att jag inte skulle höra varje gång en snap dök upp, det blev nämligen ett himla pipande i takt med att kontaktlistan blev längre. Och nu tyckte jag bara att det var dags. Telefonen tar upp nog många timmar av dagen som det är, och till vilken nytta? Dom som vill få tag på mig kommer säkerligen inte ha några problem att nå mig ändå. ;)

Over and out, Snapchat!