Så var det klart. En läkartid bokad i eftermiddag kl 15.00. Nu ska här redas ut var min förbannade feber kommer ifrån. Stay tuned så kanske ni får veta vad felet var.
Igårkväll tog jag tag i hårsituationen och kastade i en toning. Jag valde färgen ”ljusbrun”, gissa vad som hände? Jag blev mörkbrun med inslag av koppar. Det slår liksom aldrig fel. Nästa färgning jag köper får väl bli mörkblond, undra hur resultatet blir då? Säg är det inte spännande med hemmafärgningar! :) Man behöver egentligen inte läsa på förpackningen, än mindre titta. Man skulle i själva verket kunna gå fram till färghyllan, blunda och ta första bästa och fortfarande komma ungefär lika nära det önskvärda resultatet som man gör när man aktivt har valt nyans.
Missförstå mig rätt. Det blev inte så tokigt, men ändå. Överraskningen var total efter att jag hade torkat hårsvallet.
Alltså. På senaste tiden har det verkligen besvärat mig att jag är korthårig påväg mot långt. Jag har aldrig i hela mitt liv så innerligt velat vara långhårig som just idag! Å ändå, jag vet ju hur lycklig jag brukar vara när håret väl är långt och variationsmöjligheten i princip är obefintlig. Men jag inbillar mig ändå att jag skulle vara så mycket lyckligare med en hästsvans. För det spelar ingen roll hur långt mitt hår än är, jag är fortfarande barnsligt noggrann med att det ska se bra ut, vilket resulterar i att jag lägger ned lika mycket tid på fixning – långhårig som korthårig.
Där föll argumentet att det är bekvämt och skönt att vara korthårig för att det går så snabbt att fixa.
Alla dessa världsliga bekymmer.
