Ibland, när världen snurrat på lite för fort lite för länge, och tårar medvetet inte gråtits, och tankar som spökat i år och inte har sagts men måste få komma ut, ja, då kan det räcka med så lite som en minimal motgång innan det brister. 

Jag lagade köttfärssås med créme fraiche, matlagningsgrädde, svordomar och förbannelser. Inte den där vanliga, finlirade köttfärssåsen som jag fanimej är bäst på att göra. Och så sa jag till Macke: ”Jag borde fan göra en Erica. Bara lipa en stund.”

Och så kom det. Mitt i en kram. Spöregnet som en gång var fin dimma, som sparades till ett måttligt duggregn, som slutligen svämmade över barrikaderna och dånade fram värre än Kukkolaforsen. 

Jag och Erica, vi vet hur läkande ett uppriktigt gråt kan vara. Släppa sargen, bara vara så jävla ledsen för någon minut – över precis allt som man kan tänka sig är lite ledsamt. Igelkottar som folk plågar i Piteå, obegåvade kommentarer, Trump, att naglarna skivar sig. Visakort på vift. Högt och lågt, inget undantas världssamvetet. 

Som hon sa: vi är sånna känslomänniskor, när vi inte får älska folk som vi vill måste det få komma ut på nått sätt!