Ibland blir allt bara så fel. Precis som i ett dominospel, där det bara behövs en knuff på första brickan för att starta en våg av energi som vältrar sig fram så länge det finns brickor. Och när märker man att man inte hinner stoppa dem? När det är för sent.

Det finns inget värre än att såra dem man älskar mest. Men så är det också så, att man kan inte bli sårad, eller för den delen såra någon som man inte håller av. Och det gör jag. Väldigt mycket.

Det blev bara så fel. Och vad gör man när man redan sagt allt som går att säga?

Man tittar ned från månen, hoppas att problemet ser litet ut, men inser att det bara är en myt att kinesiska muren inte syns från rymden.