Hemma i norrland efter en veckas ”kappignorering” på tunnelbanor. // Ja för det är väl precis vad det går ut på, att ignorera så hårt att man tror att man sitter helt själv? Eller jag har missförstått ngt? //

Vad hände me Stockholm egentligen? Å när? Snacka om att vara en nobody. Finns inte en jävel som bryr sig om att man är vilsen, eller behöver hjälp att fylla på tunnelbanekortet. Än mindre bryr dom sig om att man har ont i fötterna och inte kan gå så fort. Suckande passerar dem på yttern och stirrar på en precis som om man var pestsmittad. Gud nåde dig om du skulle råka stå på fel sida i rulltrapporna, vem vet, det kanske är någon som måste stressa förbi för att inte missa nästa tåg hem.

Nått som dock fascinerar mig med vår huvudstad, och som jag tänker på var enda gång jag är där, är att alla dom där människorna man möter i kaoset på tunnelbanan har en egen historia. Alla har ett jag och ett förflutet, och alla har säkert något att berätta. Man inser hur liten ens värld egentligen är. Man kan lätt få för sig att världen kretsar kring sig själv – vilket den kanske gör också – beror på hur man ser det. Vad jag vill komma fram till är att varje gång jag är i vår huvudstad väcks en nyttig insikt. 

Jag är ingen storstadsmänniska.

På gott och ont. Men mest gott tror jag. Jag kanske är dum och naiv, litar på folk och kan sova med dörren olåst, men hur kan det nånsin bli negativt? 

Jag har för övrigt överlevt att flyga på fredagen den 13:e. Trots att datumet är sjukt överskattat så kunde jag inte undgå att tänka tanken när jag bokade biljetten. Sjukt hur skrockfulla vi är i Sverige!