Jag har många vänner som jobbar i vårdyrken här i Arjeplog. Jag hör deras oro för påsken som tornar upp sig. Ja, tornar upp sig. Jag hade kunnat välja mildare uttryck som ”står för dörren”, men det beskriver inte närmelsevis den klump i halsen de har, som växer för varje skoterekipage som styr västerut upp efter Silvervägen och passerar deras arbetsplats. Som ett embyro till snögubbe, som växer för varje nytt tag man tar och knuffar den framåt i kramsnön. Fast utan allt det roliga.

Det finns två läger på Facebook. Eller kanske tre. De som upprört undrar ”VAD ÄR DET FOLK INTE FÖRSTÅR med myndigheternas rekommendationer. Dem som lite diplomatiskt svarar att jo, men det är en rekommendation, INGET TVÅNG. Och vi ska ju bara sitta i husvagnen. Blir vi smittade eller sjuka, ja, då åker vi hem! Eller den tredje kategorin, som vet bättre än att tala om för Facebook vilka påskplaner man har, och fullständigt skiter i om så Fader vår själv skulle nedstiga från himmelriket och peka med hela handen. ÄRE PÅSK SÅ ÄRE!

Och jag har väl varierat mellan första och andra kategorin. Jag delar mina vårdkompisars oro, hör om arbetstrycket, men har väl själv egentligen inte tyckt att det ska spela någon roll om jag sitter i fjällstugan och solar näsan, eller om jag gör det hemma på altanen. Det är ju ändå inom min kommun, jag hör hit och det borde rimligtvis betyda någon sorts existensberättigande? Väl? Och ingen av oss i familjen är ju sjuka.

Planerna var redan gjorda, men ju närmare helgen vi kom desto större blev samvetskvalet. Ja, det ska medges att jag har fått en ganska stor släng av det här med förmågan att kunna måla fan på väggen, och det är precis vad jag gör även den här gången. Men hur jag än vänder och vrider på det känner jag att det enda rätta är att jag stannar hemma. Jag är gravid i vecka 35, stugan vi har ligger cirka 20 minuter skoterskumpande från farbar väg, och sedan återstår en timme med bil till Arjeplog, eller cirka 3,5 timme till BB. Även om risken är försvinnande liten att något ska hända så finns den trots allt där. Det räcker med att jag halkar omkull och olyckligt landar på magen. En isfläck i vår gigantiska fjällvärld är allt som krävs. Och hur skulle jag kunna se mina redan överbelastade vårdkompisar i ögonen och säga: jamen jag skulle ju bara… sitta vid stugan och sola näsan…

Det kommer en påsk och en vårvinter nästa år också. Då tar vi nya tag. Skulle jag halka då och behöva hjälp, vilket inte hade varit helt olikt mig, kan jag åtminstone försvara mig med att det ju i alla fall inte är corona-tider.