Dagarna går, nätterna desto långsammare. Försöker hålla mig sysselsatt med
diverse korsord, bilstädning, pusselbyggning o så. Men så fort jag lägger undan
mina saker och sitter stilla i min ensamhet så kommer allt igen.

Sover oroligt, och dom få sömnsnuttar jag lyckas få till så drömmer jag
konstiga drömmar. Kan inte kalla det för mardrömmar heller, för jag vaknar
ju inte kallsvettig o vettskrämd. Minns inte heller vad jag drömt, är bara vansinnigt
orolig när jag vaknar och har en hög puls.

Har valt att vara mkt ensam nu de här senaste dagarna. Har suttit för mig själv timtals
och tittat på bilder, försökt minnas och framför allt – försökt att inte glömma.

Idag gjorde jag nått som jag väntade för länge med när per gick bort. Jag provade
ringa till Mickes telefon. Inget svar förstås, och jag kommer nog att ringa fler ggr.
Jag vet liksom inte vad jag ska göra för att få mig själv att förstå att han är borta.
Alla bra är sätt utom dom dåliga, och allt som bara kan göra det här verkligt för mig
måste jag ju testa.

Nu till lite tankar runt om allt som hänt.

Jag lärde känna Micke genom Challe. En gång min bästa vän, och så har det förblivit
åtminstone i mitt minne. När jag fick beskedet var hon den första jag tänkte på. Det kändes
mer självklart än något annat att ringa och fråga om hon hade fått veta nått. Det kändes lika
självklart att vi skulle göra det här tillsammans, och jag kan inte komma på ett annat sätt jag
skulle ha klarat av det på. Ensam är inte alltid stark.

Trots att det gått så många år, och mkt har hänt så var vår kram de mest rena jag nånsin
varit med om. Vi har gått miste om mycket i varandras liv, men vi kommer alltid att ha dom
åren vi hade tillsammans med Micke o Kenneth. Betydelsefulla, värdefulla år.

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer han ju inte tillbaka, jag önskar
bara att det fanns någon som kunde berätta för mig hur man gör för att gå vidare.

fia. tacksam