Jag hatar egentligen när folk gnäller över sin vikt, för den enda man har att skylla är sig själv. Men just ikväll fick jag bara ett sådant begär av att lasta av mig lite, så den som inte orkar med en normalstor 27-årings viktgnällande rekommenderar jag att sluta läsa här för det blir strax värre.

Fick en ångestattack modell värre efter jag ställt mig på vågen ikväll. Siffror säger väl egentligen inte så mycket om verkligheten, men muffinsmagen som börjat bli oroväckande tydlig vid byxlimningen vittnar om en månad eller två med betydligt mindre träning jämfört med under vintern och våren.

Dags att ta sig i kragen igen med andra ord. Känns tungt med tanke på att jag fortfarande inte kan ägna mig åt löpningen på grund av benen. Vad ska man då göra liksom? Det blir att zumba loss i vardagsrummet och gå tillbaka dit allting började – till gymmet på Hornavan hotell. Hurra. Åtminstone de kommande veckorna när jag jobbar hemma, i Arvidsjaur har jag ett gymkort som ligger och väntar på mig.

Det är också hög tid att ta tag i mitt växande sockerberoende. Jag har tänkt på hur mycket godis jag stoppar i mig på en vecka, och det är fan inte underligt om byxorna börjar kännas lite tajta. Skärpning, Abrahamsson!