I lördags stod jag och målade golvlister utanför huset. Mobiltelefonen låg inomhus på laddning. Ni vet hur det känns ibland när man stressar över att någon eventuellt kan ha ringt – jag gick in och kollade telefonen. Mycket riktigt, min chef hade ringt två minuter tidigare.

Val 1: Ringa upp eller fortsätta måla? ”Äh, jag ringer och kollar vad han vill.”

Båtolycka i Arjeplog. Jag vet att du är ledig, men har du tid att åka förbi och kolla?

Val 2: Fortsätta måla eller åka förbi? ”Äh, jag åker väl dit en sväng.”

Åker till platsen och blir ganska snabbt varse att något allvarligt måste ha hänt. En för från en båt sticker upp ur vattnet cirka 500 meter ut i Hornavan. Räddningstjänsten åker dit och ser att båten dessutom är laddad med trollingutrustning. Någon säger att vattnet är tio grader vid ytan.

Val 3: Fota med mobilen eller åka på jobbet och hämta en bättre kamera? ”Hm. Det syns knappt vad det är när jag fotar med telefonen. Kontoret ligger ju ändå nära, jag åker och hämtar den.”

Hämtar kameran, åker tillbaka till Skeppsviken, fotar den förlista båten med ett teleobjektiv. När jag står där ute på udden och spanar letar jag med blicken. Åt vilket håll blåser det? Följer vågorna och får se en av räddningstjänstens bilar stå parkerad längst sjölandet en bra bit bort från där jag stod. Nyfikenheten fick mig att höja kameran och zooma. Vad gör han där?

Iakttar bilen och letar i sökaren efter räddningsledaren. Får se en gul fläck precis vid vattenbrynet som jag först misstar för räddningsledaren. Han söker säkert i vattnet, tänkte jag. Men så plötsligt får jag se att han redan sitter i bilen och börjar rulla därifrån.

Val 4: Åka dit och titta eller stanna och avfärda det som något skräp som flöt i vattnet? ”Men en sån där signalgul färg är ovanlig. Det enda det skulle kunna vara är en reflexväst eller en boj. Jag måste åka och se efter, annars kommer jag bara att fundera på det där.”

Sätter mig i bilen och rullar iväg. Möter räddningsledaren på vägen dit. Jag kör ut efter grusvägen, kliver ur bilen och söker efter platsen jag sett i sökaren. Hittar inte riktigt. Ser inget gult.

Val 5: Sätter mig i bilen och funderar på att åka tillbaka. ”Men ska jag ändå inte titta igen? Jag såg ju trots allt något.” Bestämmer mig för att köra tillbaka en bit efter vägen och kolla där borta.

Längst vägen kommer en äldre man gåendes och stannar mig. Jag vevar ned rutan och han frågar vad vi pysslar med. Jag förklarar att en båt förlist och att man saknar minst en person. Stänger av bilen och kliver ut. När jag tittar in mot viken där vi står, känner jag igen vad jag sett i sökaren. Stenarna, vattenbrynet. Det gula.

Jag börjar gå närmare och vad som sedan möter mina ögon ledde till den största chocken jag någonsin upplevt: ett par stövlar. Ett par ben. En overall. En kropp. Det gula på overallen. Och efter det är det lite suddigt. Jag vet att jag famlar med telefonen och letar numret till räddningsledaren men har fått en blackout. Minns inte vad jag sparat den posten som. Hittar slutligen numret. Signaler går fram. Inget svar. Hjärtat rusar, paniken växer. Svetten tränger fram i pannan. Jag tittar igen, som för att försäkra mig själv om att jag inte sett fel. Tittar bort, tittar igen. Slår 112.

Kvinnan på andra sidan linjen: du måste dra upp honom. Han kanske lever. Orkar du dra upp honom på land? Du måste börja med hjärt- och lungräddning. Vart är du? Vem är du? Vad heter stället? Kan du bokstavera? Lägg ifrån dig telefonen och spring dit. Jag väntar.

Av hänsyn till anhöriga kommer jag inte att berätta mer om vad jag såg, men ambulans och räddningstjänst anlände efter vad som verkade en evighet. Jag slapp börja med HLR. Jag tog några steg tillbaka, höll händerna för min mun och grät.

Av alla val jag kunde ha gjort den dagen, gjorde jag valen som tog mig dit. Som gjorde att jag fann honom, som tvingade mig att uppleva något som jag aldrig kunnat föreställa mig. Ett enda beslut taget annorlunda och det kunde ha dröjt väldigt lång tid innan man hittat kroppen. Den syntes inte direkt från vägen och när räddningsledaren nyss varit där hade man nog förmodligen inte letat där igen, i alla fall inte i första taget.

Och jag tänker bara; det var inte en slump.