2013. Ett år fyllt av så mycket förtvivlan, tårar och oro. Ett år som stundvis gått så långsamt att jag ibland varit övertygad om att tiden stått stilla. Ett år som lärt mig tålamod och förtröstan, att motvilligt ge med mig och acceptera det jag inte kan förändra och sova trots en oro som gnager på skakiga ben. Inse mitt behov av stillhet. Närhet utan ord. Skratta, allt elände till trots. Inse det ömma värdet av talet. Uppskatta det lilla och samtidigt vara en del av det stora.

2013. Årsslutet jag ängsligt slickar mina salta sår, medveten om att jag kommit undan med blotta förskräckelsen. Trots att det är tolv lärorika månader som passerat ,ber jag – vänligt men bestämt – 2013 att dra käpprätt åt helvette. Jag vill rikta en gammaldags och välplacerad pungspark till tiden som passerat, och jag har aldrig varit så glad någonsin över att lämna ett år bakom mig som jag är just i år. Jag har mycket att vara tacksam för, men man kan ju inte gå omkring och vara tacksam hela jävla tiden, så den här gången passar jag på att vara lite förbannad.

Och med det sagt ska jag göra mitt allra yttersta för att lägga allt bakom mig. Glömma gör jag aldrig, men med nya äventyr nalkandes i horisonten är det lättare att fokusera på uppgiften.

God jävla jul och gott nytt år!