För er ser detta kanske ut som en burk med blåbärssylt. Men för mig är det så mycket mer. Det är en stund ute i naturen, det är kvalitetstid med min kusin, det är en känsla av att ha åstadkommit något. Och det är händigheten tagen till en ny nivå. Förra hösten kokade jag min första hjortronsylt. I år har det dock inte funnits varken tid eller ork till att plocka skogens guld när jag varit alldeles uppslukad av flytt och renovering, så i år fick det bli premiär för blåbären. Och det gick ju alldeles förträffligt det med.

Och när jag ändå är inne på temat blåbär – ett barndomsminne; det var något alldeles speciellt med att äta kvällsfika vid mormor och morfars köksbord. En kall Höganäsdjuptallrik med filmjölk, en rågad matsked hemkokad blåbärssylt, en väl utvald skiva tunnbröd bruten i små bitar som seglade runt som små kapsejsade båtar i filblandningen. Skogaholmslimpa med för mycket smör och hushållsost. En stånkande kaffebryggare trots sen timme, en klämtande klockpendel, en gammal tax som tiggde vid fotknölarna. Två morföräldrar kappsnarkandes i varsin fåtölj i vardagsrummet.

Kvällsfika när det var som allra bäst.