Av alla människor jag har förmånen att möta i mitt jobb, finns det vissa ansikten som liksom fastnar lite extra på näthinnan. Den här mannen hittade jag på en parkbänk i solen, och det var precis som att han suttit där och väntat hela sitt liv på att jag skulle dyka upp så att han skulle kunna berätta sin historia för mig.

Precis det gjorde han. Och lite till. Lustigt vilka möten man kan gå miste om bara genom att hålla sig inom ramarna. Han hade ju kunnat sjasa iväg mig, vägrat prata med en journalist och fortsatt titta på människor i sin ensamhet. Men han delade med sig. För det förblir jag honom evigt tacksam.