Jag förstår att ni suttit som på nålar och väntat på den spännande uppföljningen av hur det gick med mitt dansreportage, så jag ska inte hålla er på halster längre. Jag hade prickat rätt vad gällde kläderna. Min outfit sade ”professionell, independent yngling som kan dansa om hon vill”. Jag körde på säkra kort; svarta ankellånga byxor, svart linne, svarta skor och en röd kavaj. Håret i sidofläta. Behövde inte åka hem och byta om.

Det finns liksom så mycket att säga om den där kvällen att jag inte vet hur jag ska kunna göra den rättvisa genom att bara berätta om den. Jag hamnar alltid där, framför allt när jag jobbar och vet att det jag skriver kanske blir avgörande för vad du eller någon annan kommer att tycka om logdans framöver. Med det inte sagt att jag brer på bara för att vara snäll, nä. Jag älskade det, kort sagt.

Nervös var jag. Den där typen av nervositet som känns igen från de otaliga låg- och mellanstadiediscona man hängt på när det begav sig. Ingen alkohol. Inga ursäkter. Bara jag, dom och dansen. Man känner sig naken, rädd, exposed som Maria Montazami skulle ha sagt. Träffsäkert och sant. Efter jag fotat det jag behövde, intervjuat tillräckligt, tittat på tillställningen från alla håll och kanter insåg jag att för att bli uppbjuden måste jag nog lägga ifrån mig kameran och visa att jag är tillgänglig – ni vet, sätta sig på bänken och vänta. Och hoppas. Som tur var var det en äldre herre som förmodligen såg hur desperat jag var, så jag hann inte ens sitta en minut innan jag hade en kavaljer vid min sida. Och så bar det av.

På 45 minuter satt jag inte en endaste gång, utan foxtrottade för brinnande livet i alla möjliga varianter. Bakåt, framåt, i sidled, snurrandes, hoppandes. Gubbarna vet minsann vad de håller på med när de kommer till dansbanan. Men det är väl så det är. Gammal är äldst. ;)

Kommer jag att gå på fler logdanser? Definitivt!