Detta märkliga fenomen, logdansen. Jag minns den med ett romantiskt skimmer från min barndom. Då handlade det kanske inte så mycket om dans, men kanske mer om att springa barfota i gräset runt logen, hoppa längst eller krypa in bakom bandet där man absolut inte fick vara. Och historierna. Dessa historier. Som när min mormor och hennes syster cyklade tre mil enkel väg för att gå på dans, eller när samma radarpar smet hemifrån på natten för att ro över viken dit det var dans, för att få vända om igen bara metrar från land när deras pappa stått och iakttagit dem från huset. Så nära men ändå så långt borta.

Min relation till dans ser ut som sådan; på min tid, alltså redan i början av det glada 90-talet, var det på lågstadiet brukligt att börja lära sig styrdansa. I Arvidsjaur hade man satt det mest charmiga paret på uppgiften att lära ynglingarna stegen. Ester och Evert. Ett gammalt par redan på den tiden. Nervöst tittade man på sin partner. ’Måste man verkligen röra i varandra?’ Handsvetten var ett faktum, och hade det inte varit för att pulsen rusade hade man nästan kunnat tro att det var likstelheten som var på väg att förlama en. Eeeeett, tvååååå, tre-fyr. Eeeett, tvååå, tre-fyr. Och så höll det på. Jag gick baklänges och var avundsjuk för att killen fick bestämma.

Jag som var, och fortfarande är skall erkännas, en väldigt bestämd donna som hade svårt att låta killen föra har säkert sänkt både en och två killars dansförtroende i mina dagar. Vi blev lite äldre, och skolan insisterade fortfarande på att vi skulle dansa. Nu blev det en del av idrotten. Aldrig har så många varit förkylda, stukat fötterna, haft mensvärk, en dålig dag, varit förkylda, haft handvårtor och andra innovativa skyll som just på de idrottslektionerna. Annars var vi en ganska sportig klass. Men jag kämpade vidare. Jag fann dessutom att jag och Jonte i min klass dansade extra bra ihop. Och Nilsson. Och började tycka att det var lite kul – fast i smyg förstås.

Sedan kom, mina damer och herrar, det bisarra påhittet Mega dance. Låter betydligt häftigare än vad det var och lämnade djupa, emotionella infekterade sår i våra tonårssjälar. Sjukfrånvaron nådde nya höjder när vi på kvällstid tvingades av skolan till Medan i Arvidsjaur för en danskväll mitt i veckan. Men de som ändå dök upp hade tagit på sig sina finaste jeans, satt upp håret i sidosvans och lånat mammas blåa ögonskugga. Alla ville höra Charlotte Perellis ’Take me to your heaven’. Där lades grunden till vad jag är idag i dansväg – osäker men nyfiken.

Vilket ledde in mig på min tanke att jag ska logdansa åtminstone en gång i sommar. Ikväll. Nykter. I journalistikens tjänst, förvisso, men jag kommer kanske vara den enda i min vänskapskrets som gjort det. Upplägget ser ut som sådant: jag åker dit, tar med mig kameran, gör det jag ska göra – fotar, pratar med folk, insuper atmosfären. Ett villkor bara: blir jag uppbjuden tackar jag inte nej.

Och nu. Det är nu problemen börjar. Tänk om ingen bjuder upp mig? Är jag för ung? Vad är klädkoden på en dansloge? Kommer gamlingarna titta snett på mig om jag har platta skor? Är jeans okej, eller är det kjoltvång? Går det i sådana fall bra med en kanariegul kort-kort variant? Man vill ju inte gärna göra bort sig det första man gör på sitt livs logdanspremiär.

Tur det är nära hem, om jag skulle behöva byta kläder.