Men anledning av nyheten som kablats ut i hela Sveriges media om kvinnan som tog en löptur i Boden i fredags, men inte kommit hem sedan dess. Jag hade jättesvårt att somna igår kväll när jag gjorde misstaget att läsa om det det sista jag gjorde innan jag skulle sova. Och jag började fundera.

Dels: ligger hon någonstans i mörkret, kall, rädd och undrar om det var sådär det skulle sluta? Men också: när vet man att man är på väg att bli en försvunnen person?

Jag ställer mig frågan för att jag antar att man, trots att man förmodligen blir väldigt överraskad, förmodligen kommer till den punkten när förnekelse och förvåning övergår till insikt. Förutsatt att man hinner tänka, det vill säga.

Det är något som kryper runt runt i kroppen på mig när jag hör och läser om försvunna personer. Kanske för att jag läst alldeles för många skräckromaner av Dean R. Koontz med väsen värre än din fantasi någonsin skulle kunna komponera ihop. Kanske för att jag har stor inlevelseförmåga och kan känna skräcken som skulle förlama mig om det vore jag. Kanske för att ”försvinna” sällan är förknippat med något trevligt – som en spontan solsemester man sticker iväg på utan att berätta för anhöriga. Då brukar man i alla fall hinna hem för en dusch efter löpningen.

Huva, jag håller alla tummar och tår för att man ska hitta henne välbehållen.