Tatuering, äventyrslust och pirr i magen. En tidig 30-årskris eller ren spontanitet? Ja, svårt att säga faktiskt. Jag har väl egentligen alltid, så länge jag kan minnas, känt spänd förväntan inför vad livet och dagarna jag har framför mig kommer att bjuda på. Men det är inte förrän idag, nu, som jag förstått att saker inte bara händer av sig självt utan kräver en insats för att bli av. Tatueringen var steg ett. Egentligen har jag väl aldrig varit särskilt intresserad av att leva mitt liv efter någon svensson-mall, även om jag till stora delar verkar leva så ändå; gift, snart husägare, fast jobb, fackligt ansluten, charter en gång per år. Ja. Ni fattar vad jag menar.

Men vad skulle hända om man plötsligt avvek från alla de här självklara sakerna? Åkte iväg ett halvår. Slutade vara normal. Krisade rejält, med andra ord? Skulle det vara så tokigt, menar jag?

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på den dagen jag sitter i en hammock med Macke bredvid mig, med hängpattar, celluliter och en välfärdsövervikt runt midjan, 50 – kanske till och med 60 år gammal – och tänker tillbaka på ungdomen. Vad man gjorde, hur galet det var, hur galen man inte var och varför man gjorde och inte gjorde vissa saker. Vem tackar mig för att jag bor på samma adress ett helt liv, plikttroget går till samma jobb, äter mina kokta mandelpotatisar, håller mig inom ramarna och låter drömmarna vara just drömmar? Kanske den där grannen som inte har stake nog att slå slag i saken och tycker att alla andra också borde hålla sig hemma och bete sig. Men handen på hjärtat, jag vill inte sitta i den där hammocken och ångra något jag inte gjorde.

Hur länge är man ung förresten?