Det här med att bli äldre passar mig verkligen inte alls. Verkligheten blir så verklig. Mer verklig än den någonsin varit. Det är nästan så att jag lever i självaste verkligheten, men med en stark känsla av surrealism.

Tänk vad enkelt det var förr när folk inte blev sjuka, eller ja, det är väl en sanning med modifikation. Folk blev visst sjuka men vi fick aldrig veta det. Vi var för små, inte betrodda att kunna hantera svåra saker. Men vad säger att åldern garanterar att man automatiskt blir bättre på att hantera dåliga nyheter? Visst, man kan försöka se nyktert på tillvaron, förlita sig på vetenskap, väga fakta mot siffror, skapa sig en bild baserad på informationen och någonstans leva i tron att man kanske ändå vet något. Men ärligt talat – då är det ju mycket enklare att slippa tänka på allt det där, för hur man än vänder och vrider på det finns det inget man kan göra ändå. Och spekulera, det blir man inget geni av.