Jävla idioter! Min spark blev stulen någon gång under helgen. Från ett cykelförråd. Som var låst. Som bara mina grannar på vårt område har nyckel till. Nu liknar den mer en uppsättning plockepinn än en spark.

Besvikelse, är vad jag känner. Och egentligen är jag väl ganska arg också, trots att det inte är lönt. Det är inte första gången det försvinner grejer ur låsta förråd på Drottninggatan, och jag ställer mig frågan var det är tänkt att vi ska få ha våra grejer ifred – om inte på avsedd plats? Någon polisanmälan är det ju liten idé att göra, och även om hemförsäkringen kanske täcker stöld ur låst förråd så äter väl förmodligen självrisken upp summan jag eventuellt skulle ha fått ut för sparken.

Men skit i pengarna, det är mer det emotionella värdet jag tänker på. Den där sparken har jag haft sedan jag var liten. Jag minns det som en stor dag när mamma och pappa berättade att jag skulle få en vuxenspark, och det var med rak rygg och stolthet som jag visade upp mitt nya, fina, skinande fordon för hela kvarteret. Vi har hängt ihop genom hela grundskolan. Nu är den tiden förbi. Och vad som gör mig mest upprörd är tanken på att det mest troligt är någon av mina grannar som tagit den.

Tur i alla fall att det var bra sparkföre under helgen.