Det här med att försonas med att inte vara älskad av alla, det är fan ganska jobbigt ibland. Självklart är det så att när man har ett jobb som jag kommer man aldrig att kunna göra alla glada; medan hälften är jättenöjda med en artikel, kan den andra hälften kräva att jag avskedas för att jag är för dålig. Det är jag medveten om och det är precis i sin ordning. Utan åsikter skulle världen te sig ganska grå. Grejen är väl mer hur det kommer till min vetskap. Genom vänner som sett diskussioner på Facebook, genom min familj och släkt som hört folk prata, genom anonyma kommentarer på tidningarnas hemsidor. Och inte minst vilka det är som tycker och tänker bakom min rygg.

Inte en endaste gång sedan jag knattrade ned mina första ord för min arbetsgivare har jag fått den negativa /konstruktiva kritiken serverad framför mig mellan fyra ögon. Inte ens i ett telefonsamtal. En gång i en kommentar här på min blogg, av alla ställen, men aldrig öga mot öga med en livs levande person. Och jag undrar mest varför. Om man är så missnöjd, varför tar man inte tag i saken och berättar det för mig? Jag får ju förmodligen reda på det förr eller senare ändå, och de som tror sig vara anonyma kanske inte alltid är så anonyma som de tror i ett litet samhälle. Jag har aldrig förstått grejen med att sitta bakom ett anonymt nickname på nätet och skriva salta kommentarer. Man kan undra vem det är mest synd om i det fallet; den kritiken riktar sig till eller den som skriver den. Jag skulle vilja se om det blev nån skillnad i kommentarsfälten på nättidningarna om man var tvungen att koppla kommentaren till sitt Facebookkonto – precis som Aftonbladet gjort. På så sätt var man i alla fall tvungen att tänka efter innan man tryckte på skicka.

Vad är man rädd att förlora, liksom? Ansiktet? En vän? Sitt anseende? Mitt förtroende? Jag får inte riktigt ihop det. Jag ser på världen (och vissa människor) med helt andra ögon idag. Men, summan av kardemumman: Det är väl alltid lättare att prata om folk än med folk, antar jag. Men jag föredrar ändå att få kritiken serverad öga mot öga än att höra den på omvägar.

Skulle inte du också uppskatta det?