Jag var på kyrkogården idag på reportagejobb. För den som inte visste det så är Arvidsjaurs kyrkogård ett över sex hektar stort område, och när jag kom dit så var det ju bara börja leta efter chefen. Jag gick och jag gick och jag gick och jag gick, och ni kan aldrig gissa var jag hittade honom. Jo, vid Mickes grav. Eller, rättare sagt fem meter därifrån, men vad är oddsen? Jag som hade tänkt försöka hålla mig borta från den delen av kyrkogården idag. Har inte varit dit sedan bara ett par månader efter han begravdes, har känt ångest för att gå dit sedan dess. Då fanns ingen gravsten, bara ett provisoriskt träkors. Nu stod den där, med gravyren och datumet. Bara sådär. Vet inte om man egentligen kan kalla det för ett kärt återseende när jag hatar att besöka gravar till människor som betytt mycket för mig, men det var nog trots allt nyttigt för mig att tvingas att gå dit.

Han skulle ha varit 25 år nu. Kanske haft hus och barn. Det spelar ingen roll att det är över fyra år sedan olyckan, det kommer nog aldrig att bli enkelt att tänka på vad som hände.