Jag har följt nyhetsrapporteringen kring Herkulesplanet slaviskt ända från början. Hållit tummarna, tänkt att det måste vara ett misstag; ett flygplan av den storleken kan inte bara försvinna. Det står säkert på någon enslig liten flygplats i ett oväder som gör att de inte kan kontakta omvärlden. Försökt skjuta ifrån mig ångesten som kommit krypande så snart jag släppt fantasins hästar fria att spekulera.

Jag kan inte tänka mig ett mer ångestfyllt och fruktansvärt sätt att dö på. Att sakta fyllas av insikten att det inte kommer att sluta lyckligt, att kanske se bergväggen komma närmare, att höra instrumenten varna med gälla pip och signaler att man sjunker för fort.

Och så hittar man slutligen platsen. Man börjar prata om ”kroppar” och ”kvarlevor”, om ”pulveriserat flygplan”. Herkulesplanet, ett av det säkraste i världen, har dammat rätt in i en bergvägg. Ingen vet varför. Det stinker fotogen överallt. Kroppsdelar hittas i närheten av platsen. Och där har ni min värsta mardröm i kristallklar verklighet.

Så fruktansvärt. Jag saknar ord för hur hemskt det är.