Jaha, då har Sverige tagit sin åttonde (?) medalj i OS. Det var ack så spännande i stafetten när norrmannen, vars efternamn jag nog inte kan stava, började komma ikapp. Hua. Men det gick vägen och vi soffsittare på Östergård har aldrig varit gladare. Någon pratade till och med om att det kom tårar! Jag höll mig kall och gråter inte för sådana bagateller. Nej tacka vet jag en riktig kärleksfilm, då finner ni mig i en liten pöl på golvet.

Å annars då? Ja febern har lyst med sin frånvaro i någon timma. Det känns bra som fan just nu. Peppar peppar. Filmningen på det kristna ungdomsmötet gick också bra. Det gav mig härliga flashbacks från min konfirmation. Ung, viril och trosökande (bör ej förväxlas med tros-sökande) gick vi på vandring i munkrockar och fick inte säga ett ord på en hel dag. Ja ni hör ju! Men vad gör man inte i sökandet efter den rätta vägen.

Det är, skämt å sido, egentligen en ganska trevlig miljö kring kyrkan och så. Du hittar inga mer förstående och ödmjuka människor än på ett konfirmationsläger! Å fy fan så roligt vi hade! Det är riktiga ljusglimtar i livet som jag aldrig kommer att glömma.

I morrn är det torsdag, och så länge jag är pigg och rask så blir det klippning av materialet vi filmat i veckan. Det ska helt ärligt bli så skönt att få återgå till penna och papper efter det här. Det blir flera moment mindre som kan gå fel.

Nej men godnatt på er.