Det räcker med ett adjektiv för att beskriva den. Fantastisk. Halva filmen såg jag genom krokodiltårar, resten med empati och ont i bröstet. Sån är jag, en riktig känslomänniska. Man inser liksom hur bra man kan ha det, trots att dagarna kan vara tunga ibland. Jag tror att jag behöver ett sådant uppvaknande någon gång då och då.

A bitchslap to clear the head, so to speak.

Ja vad handlar filmen om då? En familj vars dotter får Leukemi. Ingen passar som donator varpå dom får förslaget att ”designa” ett barn som kan fungera. Sagt och gjort.

Jag lämnar det därhän. Se den!