Jag har gjort det igen. Åkt buss i sex timmar utan att göra någonting alls. Jag har alltså suttit rakt upp och ned i en buss och apatiskt stirrat på diverse ointressanta inredningsdetaljer i sex timmar. Varken mer eller mindre. Mackes bluetooth headset ville prompt inte ansluta till min telefon, så jag har inte ens kunnat unna mig det nöjet att lyssna på radio. Å vet ni vad det värsta är? Det bekommer mig inte. Inte ens lite!

Jag brukar alltid handla med mig en tidning när jag ska resa långt, men i de flesta fall så slutar det med att tidningen förblir oläst. Förstår inte vad jag går in i för något mode när jag kliver in på en buss. Mest troligt så inser jag väl att det inte är någon som helst idé att känna stressen eller att upprepade gånger kolla på klockan, det tar den tid det tar och så är det bara.

Så illa var det egentligen inte. Jag hade sällskap av min busskompis mellan Arvidsjaur och Luleå, vilket är större delen av sträckan. Men ändå. Jag imponeras av min förmåga att bara slå av och sitta där, jag är ju inte så stillsam annars i vardagen. Det kan kanske jämföras lite med yoga för min del. Det blir den ultimata avslappningen när jag väl accepterat mitt öde.

Snart ny vecka och i morgon är det första februari. Veckorna går undan vill jag lova!

Den här lilla rackaren är mitt andra hem.