Jag och Sofia satt och pratade här om dagen om hur kul det skulle vara att börja rida. Det är en sån där typisk grej man borde ha lärt sig när man var liten. Jag fastade dock aldrig så hårt som mina vänner gjorde, och här står jag idag med en stark önskan att få springa ikapp med vinden på en hästrygg! Se hur fan det kan gå!

Vad är då mina problem. Jo 1: Jag har ingen häst och 2: jag har definitivt inte utrymme för några ridlektioner i min redan så strama budget. Det finns faktiskt 3 också: Jag tror inte att jag är så duktig på att rida. Hur fan går man tillväga då? Skaffar en hästintresserad kompis? Jag ser redan problemen radda upp sig. Det skulle liksom verka lite misstänkt om jag bara en dag dök upp på ett stall och försökte ”hänga” och se ledig ut bland alla sadlar och hästarslen. Å vart träffar man en trevlig hästtjej som kanske pratar om annat än längd på manen och sånt? (det är väl sånt man pratar om? Jag är inte riktigt med i tugget.) Och det måste ju vara någon som äger en häst, annars tappar det ju hela funktionen.

Ponera att jag blir kompis med en hästtjej. Jag vet ju knappt hur man kratsar en hov, och jag antar att hästtjejen skulle förvänta sig att jag åtminstone kan tvätta av hästen efter jag använt den. (Säger man tvätta?) Eller jo, jag kan visst kratsa hovar, kruxet är bara att jag är barnsligt rädd att få mig en spark. Å för att inte tala om att sadla eller sätta på ett träns. Helvette så besvärligt.

Ni ser, min väg mot en karriär som ryttarinna verkar bli allt annat än spikrak.

Men om ni vet av nån hästtjej i min ålder som skulle kunna tänka sig att låna ut sin häst i utbyte mot tvätt (?) och skitmockning – hör av er!