Igår var det den 26 oktober. Den dagen för nio år sedan blev jag och Marcus ett par. Nästan 3300 dagar sedan, en tredjedel av mitt liv. Man hinner ganska mycket på nio år. Vi har rest, ätit goda middagar, sett en hel del tv, bråkat, varit ledsna, stöttat varandra, sett varandras bästa och sämsta sidor. Jag kan utan tvekan säga att det inte finns någon i hela världen som känner mig så bra som Marcus gör. Och det är förstås ömsesidigt, trots att det kanske gick lite snabbare för honom att lära känna mig när jag pratar dubbelt så mycket som han gör.

Jag kan tänka mig om 50 år när håren hunnit blivit gråa och spänsten försvunnit. Vi kommer förmodligen fortfarande att ligga och se på tv på kvällarna. Antagligen bråkar vi fortfarande om vem som ska bestämma när det är dags att sova. Och vet ni vad? Man vet att man hittat rätt när man efter nio år kan tänka sig att göra om samma sak i minst 50 år till.