Jag har alltid varit en sann djurvän. Ni vet så där rakt igenom hjärtat, inte bara som man säger. Och med djur menar jag allt som är större än en spindel. Mygg, knott, spindlar och alla andra gud förbannade kryp mördar jag helt utan samvetskval. Men när det kommer till andra levande varelser är jag otroligt blödig. Vegetarian, tänker ni direkt. Här måste jag överraska er med att säga Nej. Dubbelmoral så att det skriker om det, jag vet, men det blev helt enkelt inte bättre än så här.

Nå, i alla fall. I lördags var jag som bekant ute på reportage i älgskogen och fick bevittna hur det ser ut när man tar ur magen på en nyskjuten älg. Alla upplevelser sägs berika livet, jag väntar med spänning på när jag kommer att känna att den där idisslarens tarmar gav mig något annat än illamående. Där satt jag i alla fall på huk och petade på älgens fortfarande varma mule. En kompis drog ned tandköttet på älgens nederkäke så det såg ut som att han gjorde en grimas. Helt bisarrt. Men vart jag vill komma är hur ledsen jag blev. För en liten stund sedan var han en glad älg som strövade omkring i skogen, helt ovetandes. Och vips blir han skjuten till döds. Visst var det spännande att vada genom en blöt myr medan vi hörde ståndskall av hunden bara ett hundratal meter bort, men när det skulle komma till kritan skulle jag hellre försöka klappa älgen än att skjuta den.

Och det är precis här vi kommer in på rubriken – om att gråta över ett roadkill. Jag tror att jag skrivit om det tidigare, men titt som tätt kommer jag att tänka på den där ödesdigra dagen i backen på väg upp till Silverhatten. Den lilla sorken (fjällämmeln?) kom springandes från ena dikeskanten, och precis som jag nästan trodde att jag missat den med framdäcket, dunsar det till. Ingen lämmel dyker upp på andra sidan. Jag blev så förtvivlat ledsen, på riktigt alltså, att jag blev tårögd!

Det här grundar sig i att jag haft gnagare som husdjur sedan jag var liten. Min pappa var pälsdjursallergiker så något större än en hamster kom aldrig på fråga.(förutom när jag lyckades tjata till mig en kanin som vi i slutändan fick göra oss av med på grund av allergin, men det är en helt annat historia.)  Jag har hållit regelrätta begravningar utomhus för alla möjliga döda djur som jag hittat, inte minst mina råttor och hamstrar.

Och ungefär här har jag tappat tråden, så jag avslutar med ett hurtigt ”hej hopp!”