Det har hänt mycket sedan sist. Jag och gubben har firat vår andra bröllopsdag med bowling och en rejäl köttbit, min svågers familj är på besök nu, jag har tagit över redaktörsrollen. Men mest av allt kommer jag nog att minnas attentatet på Utöya. Så kallblodigt och så ofattbart. Det går liksom inte säga så mycket mer än att Det kunde ha varit Sverige och Det kunde ha varit jag.

Annars rullar livet här i Stockholm på. Jag har sinnessjukt mycket att göra, sinnessjukt mycket ROLIGT att göra. Jobbet är krävande men kul. Jag gillar att använda hjärnan, och jag gillar att folk ger mig ansvar som jag inte tror att jag ska klara av. Det här med utmaningar är så jävla viktigt för den personliga utvecklingen.

Men. Då tappar jag också hår som en bondkatt strax innan sommarn, mina naglar är svaga och skivar sig, magen är det lite sisådär med. Men det är ju inget som inte går över. Jag älskar utmaningar och då får man kanske leva med lite svinn.

Jag har växt i mina egna ögon. Precis den boosten jag behövde inför mitt kommande jobb i Arjeplog. Det är tuff att vara lokalreporter på många sätt och vis, men jag kommer att klara av det – precis som jag klarar av det här.