Jag har börjat packa. De kommande två veckorna ska jag vara hemma och skriva på mitt slutarbete, efter det har jag bara tre veckor kvar i Kalix innan jag är färdig journalist. Mitt rum börjar eka tomt, tavlorna är nedplockade och garderoberna tömda. Mitt liv i en resväska. Igen.

Det känns surrealistiskt att veta att man gör allt för sista gången. Det som har varit min verklighet i två år lider mot sitt slut, och även om jag vet vad jag kommer att göra både i sommar och i höst så är det med känslan av att hoppa ned i ett svart hål som jag tänker på att inte komma tillbaka hit.

Det är mot det här gemensamma målet vi alla kämpat, nu när det närmar sig känna det mest tomt. Det ska förstås bli oförskämt skönt att börja tjäna pengar igen. Komma hem. Börja om där man en gång pausat. Men det är ändå något som ligger och gnager i mig. Saknad redan innan det är över tror jag.

Det är kanske klyschigt att säga det, men det måste ändå bli sagt för det är sant. Mina år på Kalix folkhögskola kan vara de mest lärorika i mitt liv, och för det har jag att tacka alla mina klasskompisar och våra eminenta lärare. Det är helt otroligt vad man kan lära sig mycket av att ha fel. För är det något man får lära sig här så är det att ha fel och att ta åt sig av det.

Två år. Tiden går fort när man har roligt.