Jag har dagar någon gång om sänder när jag verkar sörja hela världen. Lite som att det är lika bra när jag ändå håller på. Idag tänker jag särskilt mycket på att det är den 10:e april. Inte just för att det är 10:e april, men för att det är nio dagar kvar till den 19:e. Treårsdagen av Mickes bortgång. Och eftersom det var den 19:e mormor dog tänker jag automatiskt på det också. Och på morfar som blev kvar. Och på hur annorlunda mitt liv blev efter de försvann.

Men mest tänker jag nog på att jag fortfarande kan minnas hur ont det gjorde. I huden. I hjärtat. I bröstet. I hela kroppen. Och så undrar jag vilken dag jag slutade gråta. Betyder det att jag har gått vidare?