Jag vet inte varför, men av någon skum och morbid anledning kan jag inte låta bli att beskåda min avkomma efter jag snutit mig. Alltså, jag sitter ju inte och granskar den många sekunder, mer som en tvärtitt för att kolla om allt är okej. Och ska jag vara helt ärlig tycker jag inte att det känns speciellt äckligt heller. Det är ju mitt snor bara, so what? Det är ju inte spya vi pratar om. Men det borde inte komma som en surprise vad som fanns där i näsan.

Tanken slog mig idag när jag såg en kvinna göra likadant; Varför i helvette tittar man på snoret i pappret? Det såg… ja, skumt ut att se någon annan granska sitt snor. Kanske är det någon gång någon doktor, eller mamma för den delen, som frågat vilken färg snoret hade sist man snöt sig. Då antagligen för att kunna utröna om man ligger i riskzonen att drabbas av en bihåleinflammation. (då brukar det vara grönt, nästan gult, så det så.) Det är kanske därför man tittar, för att försäkra sig om att man kan svara på den frågan – utifall och om den eventuellt skulle ställas.

För man kan väl inte vara nyfiken på snor väl? Nej, där går gränsen.

Men egentligen var det inte att hon tittade på sitt snor, det var hur hon gjorde det. Lite för länge. Inte okej.