Jaha, här sitter jag alltså och bölar. Jag som tyckt att det verkat så töntigt. Varför ska man ens se sådana här program? Och att ens tänka tanken att man kanske själv kommer att ligga där och skreva och skrika en vacker dag är fanimej direkt oroande. Alltså, livet är så komplicerat och in i minsta detalj uträknat – varför kunde inte förlossningarna också ha blivit en lite trevligare upplevelse?

Fast egentligen, jag skrålar hejdlöst till naturprogram såväl som känslosamma scener på Bingolotto, så att ha Ett barn i minuten som referens är gravt missvisande.

Jag är i alla fall glad och nöjd med min intakta vagina, och jag tycker att storken gott kan stå för leveransen av kids hädanefter. Det är mycket mer romantiskt att kunna berätta för folk hur han en vacker dag kom flaxandes över hustaken med en litet vitt knyte i näbben, än att berätta hur det egentligen gick till.

Ångest.