Jag har fortfarande inte lärt mig spela munspel. Idén kanske
verkade helt suverän igår, men nu efter ett dygns utvärdering
känns den helt plötsligt inte lika inspirerande.

Det är ungefär som när man är onykter/packad/full/salongis
och inser suveräniteten i att sticka iväg på fjällvandring eller
något annat äventyrligt tidigt på morgonen dagen efter. Nej,
för guds skull, jag hade inte druckit igår. Ni förstår vart jag
vill komma.

Men ett instrument skulle jag ändå vilja lära mig. Gitarr går
fetbort när jag tydligen har en motorik som en fyraåring och
ett tålamod som är obefintligt. Trummor är kanske inte så
praktiskt när man pendlar mellan ett kollektivt boende och
en hyresrätt. Plus att jag i det närmsta är taktlös. Tror jag.

Jag har en gång i tiden kunnat spela Den blomstertid nu kommer
på tvärflöjt, och repertoaren på blockflöjt ska vi inte ens tala om.
Jag var i alla fall en jävel på ”lilla katt” för den som kan vara intresserad.

Tvärflöjt kanske inte är en sån dålig idé ändå? Den väger inte mycket,
kanske också ryms i handväskan om man meckar lite, kan för den delens
skull vara sjukt oväntat på en fest.. men.. den förmedlar inte riktigt den
där springbreak-runt-en-lägereld-med-öldrickande-ungdomar-med-hela
livet-framför-sig-känslan. Snarare en hej-här-är-jag-med-min-flöjt-och-
försöker-spela-svår-men-det-lyser-igenom-känslan.

Det är minsann inte tvärgjort att bestämma sig för ett instrument.

Och bara en liten reflektion innan jag ger mig; Hur kommer det
sig att man tutar i var enda snorunge som hamnat i skolåldern
vikten av att kunna tuta fram Idas sommarvisa på blockflöjt?
Vilken användning har jag haft av det resten av livet? Det är väl
nästan som att man MÅSTE tro på tomten när man är liten. Hur
många barn har inte blivit traumatiserade av att se tomten tappa
skägget och att där bakom gömmer sig PAPPA!?

Haha. Nä, nu spårade det ur.