Idag tog jag tjuren vid hornen. Ryggen har jäckat mig i snart två veckor och det var hög tid att ta tag i problemet. Massagetiden har varit bokad sedan i måndags och i eftermiddag var det äntligen (?) dags. Att ont med ont ska bedrivas kan jag skriva under på vilken dag som helst, min rygg känns som ett enda stort och ömt blåmärke. Men jag vet att det blir bättre, det måste bara bli sämre först.

Och med metaforen ”man måste nå botten innan man inser hur högt man har att klättra” tackar jag för mig och lämnar denna torsdag bakom mig. I morgon vid den här tiden är jag förhoppningsvis hemma.