… hade jag hunnit hälsa på Veronica, min moster och ännu fler i helgen.
… skulle jag kunna sova till 12 i morgon med gott samvete.
… hade jag hunnit åka till min morfar i morgon och dricka kaffe jättelänge.
… kunde jag sluta säga ”Jo, om jag bara hinner så..”
… skulle jag fara ut på en lång promenad i ett höstigt Arjeplog.
… skulle jag ha tid att bara vara hemma och göra ingenting i någon timma.

Vad jag vill säga med det här är att det är jobbigt att komma hem när nästan varje timma är planerad. Jag hatar när det inte finns utrymme för minsta lilla spontanitet och när jag mer eller mindre måste föra timdagbok för att hinna med mesta möjliga. När jag längtar hem så är det ofta en längtan efter att vara hemma i vår lägenhet och göra ingenting. Att bara vara hemma. Att bara vara och göra saker när andan faller på.

För mig är det vardagslyx för tillfället. Lustigt hur prioriteringarna ändras i takt med att livet gör en mer upptagen. Det är jobbigt att leva med ett konstant dåligt samvete över att man försummar dem man borde ägna mer tid åt – när tiden är det man har minst av.

I morgon dop av lilla Lova, och gubben min blir stolt gudfar/fadder. Ja, eller nått sånt. Mysigt i vilket fall. :)