Igår när jag och Sune var ute och vattnade blommorna utanför huset, och han hade blött ner mig med vattenslangen för femtioelfte gången, och jag irriterat påpekat att det är blommorna som är törstiga – inte mamma, då ställer sig ungen nära mig när jag sitter på huk, stryker sin blöta hand på min kind och säger: ”Mamma, jag behöver dig!”

Ridå. Herregud, det är så ärligt och så fint sagt att jag får passa mig för att inte börja lipa. Kloka lilla Sune! 

Och det här med vatten; jag tänker att man kanske borde leva lite mer som man lär. Som jag säger när Sune blir alldeles olycklig över att han spillt ut sitt glas vatten över magen och byxorna: ”Ingen fara vännen, det är ju bara vatten!”