Jag ska till optikern i morgon. Det känns.. sådär. Jag har haft glasögon en gång i tiden, och det är här mitt bekännande kommer.

Det var mitt i vintern, jag gick mellanstadiet eller första året på högstadiet. Det var svinkallt ute och alla vet väl vad som händer med glasen när man kliver in i ett varmt hus. De immar igen. Jag är ju inte känd för att vara den som andas genom näsan när jag blir arg eller irriterad. Minnet är lite luddigt, men jag vet att jag redan var irriterad över något när detta hände. Och där tog historien om mig och mina glasögon slut. De slutade i två delar i sopkorgen och efter det har jag klarat mig som glasögonfri människa i över 10 år.

Men nu i sommar så upptäckte jag till min förskräckelse att jag ser suddigt! Där satt jag, helt ont anandes, och kisade in i min pocket i en solstol på Kreta. Och så händer det. Mina förtvivlande blinkningar för att skärpa blicken fungerade inte. Sen dess har det fortsatt. Kanske för att jag tänker på det, kanske för att synen är sämre. Det för optikerbesöket i morgon utvisa.