Jag är inte den som sparar saker. Kläder åker i soporna eller till någon insamling samma sekund som jag tröttnat på dem. De ytterst få sakerna som finns kvar från min barndom eller ungdom är tack vare att de legat på förvaring hos mina föräldrar. De grejer jag själv släpat på sedan jag flyttade hemifrån har blivit färre och färre mellan alla gånger vi flyttat i Arjeplog sedan dess. Men det finns en handfull saker som jag inte kunnat göra mig av med, ett konstigt urval prylar som egentligen inte följer någon röd tråd; ett tårtfat, några presenter från mitt dop, ett halsband som mamma hade när hon var ung. Ja, och några andra saker. Jag lägger liksom inte värde vid prylar på det sättet, utan minns hellre det förgångna på andra vis. 

Idag när jag städade en låda på övervåningen fann jag en relik från tonåren som fått hänga med, trots att den på något vis varit en liten sorglig påminnelse om hur det kunde vara ibland. Ett obrutet kompishjärta, eller ett man kunde dela med sin kille. Mitt är helt och har alltid varit det, och av någon anledning har jag haft så svårt att skiljas från det. Precis som att jag sparat det till rätt person, det är i alla fall så jag väljer att se det. Så när jag såg det i asken, grånat och fult av tidens tand, funderade jag inte jättelänge på vad jag skulle göra med det. Jag ska putsa upp det, bryta itu det och skicka den andra halvan till min bästa vän. 

Saker man sparar fastän man inte vet varför kanske bara behöver ”ligga till sig” lite. Sådär en 17-18 år.