Det finns så mycket man inte vet eller är osäker på här i livet, så det gäller att verkligen njuta av stunderna när man verkligen är säker på sin sak. När man vågar tacka nej trots att tusentals andra hade tackat ja, för att det var någon annans dröm – inte din.

Ju äldre jag blir desto mindre behöver jag fundera över södra Sverige. På tåget ned till Kalmar förra veckan kände jag var enda mil i kroppen. För varje tågbyte tittade folk lite djupare i sina böcker, vagnarna föreföll tomma, trots att alla platser var upptagna. Jag hör inte hemma där, varken då, nu eller sen. Kul att vara på kurs, spännande att se något annat ibland. Men skulle det där kunna vara mitt hem? Det finns ett enkelt svar på den frågan och det är Nej. Stockholm lämnar alltid en besk och fadd eftersmak, hur roligt jag än kan ha haft. Stressen, det opersonliga. Man brukar ju säga att Norrland är kallt och kargt, men det är inget jämfört med hur ensam man kan känna sig i en tunnelbanevagn till bristningsgränsen fullpackad med människor som blir nervösa av blotta tanken på ögonkontakt eller något som helst bekräftande av varandras existens.

Det är inte jag, har aldrig varit jag och kommer aldrig att bli det heller.

Jag tackade nej till en chans att göra karriär i Stockholm för fem år sedan. Jag blev dumförklarad av många i samma bransch. ”Förstår du vad du tackar nej till?” Med facit i hand var det det mognaste beslutet jag fattat i hela mitt liv, och kanske kände jag mig själv bättre än vad jag trodde att jag gjorde. Chansen jag fick var en fantastisk möjlighet och hade säkerligen kunnat bli hur bra som helst. Om det hade varit min dröm, men det var det inte. Det var någon annans.