Jag har hunnit vara med om den del i tjänsten sedan jag började som lokalredaktör i Arjeplog. Lyckliga stunder, viktiga stunder. Mindre roliga stunder, som den idag; jag satt ihopkrupen på en sexhjuling i en skog jag aldrig satt min fot i. I och för sig ett område som är någorlunda bekant om man rör sig mer västerut, men just här var jag helt ny. Nya tallar, nya myrar. Och jag tänkte att av alla anledningar man kan ha att besöka en ny skog var det här den sista jag hade valt – om jag hade fått välja.

Jag var där av ungefär samma anledning som fjällräddningen, polisen och Västerbottens hemvärn. De sökte efter en man som försvunnit i måndags, misstänkt drunknad. Jag var där för att berätta om sökandet, men egentligen sökte ju jag med. Precis som med mannen som drunknade i Tjeggelvas för ungefär en månad sedan, eller mannen jag själv hittade i Hornavan för några år sedan. Det är omöjligt att vara på en plats där alla söker, utan att själv leta. Ett tecken på mänsklighet. Något som för mig närmare det jag skriver om, på gott och ont. För visst vore det väl underligt om jag kom från ett sådant jobb helt oberörd? I Arjeplog är alla någons kusin, någons dotra, någons pappa, någons kompis. Samma gäller för mig.

Skump skump. Jag frös trots underställ, byxor, täckbyxor, fleecejacka och dunjacka. En enda tanke i huvudet: Sekunder. Centimeter. Marginaler. Det är vad det kokas ned till ibland – skillnaden mellan att finnas och att inte finnas. Ett enda olyckligt beslut och det är över. Och hur jag än värjer mig från min empati, hur högt jag än håller garden, lyckas jag inte särskilt bra med att skaka av mig vad jag just varit med om som ett jobb i raden av många. Det var ett liv vi letade efter, och tack gode gud så finns det andra liv som vill leta. Som orkar. Andra liv med andra familjer som är mer lyckligt lottade idag.