Jag har tänkt mycket på mormor sista dagarna. Hur orättvist allt blev. Bara 73 år gammal, utan förvarning. Jag låg i en solstol på Kreta och tänkte på helt andra saker, hade aldrig någonsin så mycket som nuddat vid tanken på att hon skulle vara borta när jag kom hem från semestern. Solbränd men förtvivlat olycklig. 

Och så blir det så här, att man får se hur det skulle ha kunnat vara. Facit. Alternativet att säga hejdå. Plötsligt vet jag inte vad jag hade valt om jag hade fått privilegiet att välja; chocken, tomrummet, känslan av att aldrig ha fått avsluta det på riktigt. Eller tiden att sitta ned, se varandra i ögonen, hålla hand, famla med sånt man borde säga, vill säga, inte törs säga. Och sånt man säger bara för att säga även om allt det viktiga, riktiga, vilar mellan raderna och fyra ögon.

Vi ses? Sköt om dig? Lycka till? 

Jag hade nog redan sagt allt, även om det inte kändes så precis när jag fick veta att hon hade dött. Och ibland är det kanske enklare med ett ”vi hörs när jag kommer hem” än ett ”hejdå.”

I efterhand.