Så hände det till sist: morfar fick sålt huset. Papperna är klara. Det känns bra men konstigt. Konstigt men bra. 

Vemod. Alla tidiga morgnar man vaknat till kaffekuliss och gungstolsgung. Alla korvslantar man ätit med stuvade makaroner. Solsken silat av spetsgardiner och tårar som fällts över skrubbade knän och orättvisor. Alla famnar man drunknat i i hallen, både ”hejdå” och ”längesen sist!” Rabarber, båtturer och bad. Piprök, stickningar och mandelpotatis. Lynx 5900. 

Jag är glad och ledsen på samma gång. Har alltid vetat att det skulle bli definitivt en dag. Att min barndom skulle upprepa sig för någon annan liten Fialotta. Att någon annan skulle få gnugga röken från en kaffeeld ur ögonen, se solen gå ned över Wernersviken, riva gräs med tårna och lyssna på Drömmen om Elin på dragspel. Min barndoms somrar som ljuva sanndrömmar med solvarma hallon. Trygg. 

Ett kapitel avslutas, ett annat påbörjas. Cirkeln sluts. Av alla nätter jag sovit på övervåningen i Mellanström, först med mamma och pappa, sen med storebror i ett eget rum, kan jag, hur hårt jag än försöker, inte minnas vilken som blev den sista. Jag undrar om jag skulle ha legat vaken hela natten om jag vetat. Hade jag gjort något annorlunda? Strukit fingertopparna längst väggarna som ett sista farväl? 

Det går inte många dagar utan att jag minns min mormor, och idag tänker jag på henne lite extra. Jag är övertygad om att hon kommer gilla den nya ägaren, för det gör jag.