Min man är ju deltidsbrandman. Jag är journalist. Min man åker på larm av alla de slag – jag skriver om dem. Och jag föredrar att vara på den här sidan av saken, på betryggande avstånd från vrålande bränder, bilmetall som krökt sig kring människor, eldhav där man söker eventuella överlevande. Eller, som den värsta mardrömmen, kanske måste hitta någon som förolyckats. För jag kanske är modig när det kommer till vissa saker, typ föda barn, lämna blod, intervjua otäcka, smarta personer. Men jag kan inte tänka mig ett mer skräckinjagande jobb än ett där man aldrig vet vad man möts av. Skadade människor, halvdöda människor, döda människor. Sorg och tragedier i såväl mörker som dagsljus. Drömmar som gått i kras eller upp i rök. 

Jag har svårt att ibland ens rapportera om en del saker. Min fantasi målar allt för naturtrogna scener för mina ögon, och det kan ta länge innan jag lyckats skaka av mig saker. Jag förstår inte hur man blir människa igen efter att ha klippt lös en omkommen människa ur ett bilvrak, exempelvis. 

Men samtidigt. Vilken tur, tänker jag, att det finns sådana som min man som törs och som orkar. För vem annars skulle rädda oss när vi som mest behöver det?