Räknar tålmodigt dagarna till slutet på Sunes utvecklingsfas som han är mitt uppe i nu. En vecka kvar, give or take. Å jag nöter vidare på mantrat ”Jag älskar min son, det är bara djävulen som tillfälligt tagit hans kropp i besittning.”

Jag vet hur less och trött hela familjen har varit vid varje ny fas som ska övervinnas, inte minst Sune själv. Han är dödstrött efter allt hormonellt kaos i kroppen, stackarn. Denna gång är inget undantag. Han sover oroligt, har dålig aptit (äter knappt någonting när det är som värst), gråter och gnäller och verkar allmänt missnöjd med sin situation – vilken den än må vara. Och när fasen är över har har inlett det ”nya livet” med att sova. Första nätterna är det inte ovanligt att han till och med sover förbi stunderna han brukar vakna för att äta. 

Sju dagar kvar. Hang in there.