Äntligen hemma igen efter de mest händelserika dagarna hittills i mitt snart 30-åriga liv. Jag satt och tänkte lite på allt jag varit med om, och kan summera det på en rad olika sätt ur en mängd synvinklar. En slutsats jag dragit är att jag inom loppet av ett dygn stirrat fler rädslor i vitögat än summan under tre årtionden – och klarat det.

Det började med något så simpelt som att få en nål i handen för dropp och dylikt. Jag gillar inte nålar och hade lustigt nog lagt ned energi på att vara rädd för det ögonblicket. Det visade sig förstås vara helt obefogat. Vidare hade jag bestämt mig för att jag ville ha epiduralbedövning, vilket leder oss in på rädsla nummer okänt i kategorin ”otäcka saker man kan vara med om på ett sjukhus”. En del har sagt att det inte känns, andra har sagt att det visst känns. Vad jag gjorde av den informationen? Föreställde mig det allra värsta, förstås! Jag såg till att berusa mig med lustgas så till den milda grad att jag började höra i slow motion och skrattade åt läkaren som väldigt pedagogiskt förklarade för en läkarstudent vad han gjorde. Kändes det? Ja. Var det något att oroa sig för? Nej. Sammantaget hade jag så mycket annan smärta att ta itu med, ett nålstick som kändes några sekunder var överkomligt.

Värkförstärkande dropp. En rädsla jag inte visste att jag hade förrän jag började känna resultatet av det. Jag kopplar det till mitt kontrollbehov, som man helt måste lägga åt sidan minuten man kommer in i en förlossningssal. Där är man knappast kung i sitt eget palats och ju förr man upptäcker detta och rätar in sig i ledet desto bättre. Vilket leder in oss på rädslorna jag fick möta stunden senare – att bli klippt och att sedan få hjälp att föda min son med en sugklocka. Den paniken när läkaren säger att Sune kanske inte orkar med en mer långdragen förlossning, plockar fram en bedövningsspruta och skrider till verket. Jag lovar att jag ska fröjdas över samtliga årliga framtida gynekologbesök, de som man annars sett till att noja för en bra stund i förväg. Det ska rent av bli lite trevligt!

Så här efteråt kan ingen vara mer stolt än jag. Man vågar mer än man tror, och klarar betydligt längre än man gjort när man gett upp första gången. Direkt efter förlossningen hade jag en liten känsla av att ha varit med om ett övergrepp; att jag inte ville men ändå var tvungen, att jag fått så lov att låta mig övertalas. Men så här i efterhand förstår jag ju att om jag hade fått bestämma hade Sune kanske fortfarande legat kvar där i bäckenet. Man vet inte alltid bäst själv.

Ibland måste man. Och det var värt all rädsla och smärta.