Jaha, nu börjas det. Det kompakta, ogenomträngliga höstmörkret. Och mörkrädslan. Hoppade in och jobbade övertid i går kväll, och när jag skulle hem från redaktionen var det så mörkt ute att jag hann bli rädd bara mellan ytterdörren och bilen. Det var max fem meter. Nej, jag har aldrig sett några spöken, men det är inte heller dem som skrämmer mig. Det är den där obehagliga känslan av att vara jagad som ramlar över mig så snart det är mörkt och jag måste gå lugnt, kontrollerat och sansat en liten bit. Ofta från parkeringen till trappuppgången. Det är en helt annan sak om jag tar en lång promenad i mörkret, för då är jag ett med det. Från parkeringen och in i huset blir jag en inkräktare.

Det var dessutom årtiondets rekordstorm ute igår som bidrog ganska rejält till kusligheterna. Hojja, som en klasskompis från Kalixtiden skulle ha sagt.